ILO

International Labour Organisation (ILO) är FN:s organ för arbetsmarknadsfrågor. Det är ett trepartsorgan vilket betyder att regeringar, fackliga organisationer och arbetsgivare finns representerade. ILO är ett av FN:s äldsta organ och fanns redan på den tiden som FN hette Nationernas Förbund, det vill säga före andra världskriget. ILO har antagit närmare 200 konventioner om rättigheter i arbetslivet. Alla konventioner gäller inte i alla länder, utan varje land antar, ratificerar, varje konvention för sig. Alla länder har inte ratificerat alla konventioner.

Det är ländernas regeringar som ratificerar konventionerna och det är de som är ansvariga för brott mot dem. Om ett företag bryter mot konventionerna är det regeringen i det land där brottet sker som kan ställas till svars och inte företaget. ILO har dock inte några större sanktionsmöjligheter, man har små möjligheter att straffa ett land som bryter mot en konvention.

I slutet av 90-talet bestämde man sig för att lyfta fram åtta av konventionerna som man ansåg vara extra viktiga. Dessa konventioner refereras ofta till som ILO:s kärnkonventioner. Skillnaden mellan kärnkonventionerna och de vanliga konventionerna är att kärnkonventionerna skall gälla i ILO:s alla medlemsländer alltså inte bara de som har ratificerat dessa konventioner. Således kan kärnkonventionerna betraktas som grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet. Dessa konventioner är viktiga i kampen för förbättrade villkor för exempelvis kläd-, och textilarbetare.

ILO:s kärnkonventioner finns i fyra områden:

Föreningsfrihet och organisationsrätten 
Konvention 87: Föreningsfrihet och skydd för rätten att organisera 
Konvention 98: Rätten att organisera och förhandla kollektivt 
 
Tvångsarbete
 
Konvention 29: Förbud mot tvångs- och straffarbete 
Konvention 105: Avskaffande av tvångsarbete 
 
Diskriminering 
Konvention 100: Lika lön för lika arbete oavsett kön 
Konvention 111: Om diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning

Barnarbete 
Konvention 138: Minimiålder för arbete