Globala ramavtal

En uppförandekod är ingenting annat än en av företaget ensidigt antagen policy. Arbetarna själva har inte haft något som helst inflytande över den. Uppförandekoder har varit och är ett bra instrument i kampen för bättre arbetsvillkor, men det tenderar att vara ett godtyckligt verktyg. Därför framhålls av många Globala Ramavtal som ett alternativ.

Ett globalt ramavtal är som ett slags globalt kollektivavtal, men inte lika detaljerat. Avtalet ska tecknas mellan ett multinationellt företag och den organisation som faktiskt företräder klädarbetarna, nämligen Textilinternationalen eller International Textile, Garment and Leather Workers federation (ITGLWF). ITGLWF är en internationell sammanslutning av textil- och klädarbetarfackförbund från hela världen. Således är detta den enda organisation som har ett verkligt mandat att företräda klädarbetare.

Till innehållet skulle ett globalt ramavtal antagligen likna FFI:s och Rena Kläders modellkod. Skillnaden är att det är ett avtal, undertecknat av två parter, vilket betyder att om den ena parten bryter mot avtalet kan den andra vidta motåtgärder. Idén med globala ramavtal är att de skall lägga en grund för lokala förhandlare att stå på. Att avtalet efterlevs skall kontrolleras av arbetarna själva. Detta är givetvis det optimala, men eftersom inte arbetare alltid har möjlighet att organisera sig fackligt, har man kanske inte alltid möjlighet att övervaka sina egna rättigheter. Därför måste även ett globalt ramavtal, liksom uppförandekoder, åtminstone initialt vara kopplad till någon form av kontroll. Men också, och det är kanske viktigast av allt, kopplat till utbildning av arbetare om deras rättigheter.

Det första globala ramavtalet för textilarbetare slöts 2007 mellan ITGLWF och det spanska företaget Inditex som bland annat äger klädkedjan Zara.