Sömmerskebloggen

Jag – en hemarbetare

Det är inte så svårt att få hemarbete inom textilindustrin i Delhi. Jag berättade för de andra kvinnorna i grannskapet som också arbetar hemifrån att jag önskade att göra detsamma. Nästa dag kom en kontraktör till mitt hus.

Han förklarade vilka villkor som gällde för att jobba för honom, vad jag måste göra och hur mycket jag skulle tjäna. Dagen efter kom han med kläder som jag måste sy och brodera, fästa knappar och hankar på.

Kontraktören betalade aldrig den summan som man blir eniga om muntligt när man börjar arbeta hemifrån. När löningsdagen kommer betalar han alltid 10-15 procent mindre än det man blir eniga om.

Ett nytt liv i Delhi

Min yngsta son var bara fyra år då vi flyttade till Delhi. Eftersom det var ett nytt ställe och med nya människor, beslutade vi att endast min man skulle arbeta de första månaderna. Jag kunde vara hemma och ta hand om barnen. Pappu fann ett jobb för min man i fabriken där han själv arbetade.

Arbetet i fabriken

År 2008 bestämde jag mig för att börja jobba i en fabrik i Gurgaon i Delhi. Där brukar det vanligtvis bara jobba män. Jag fann ett skräddarjobb i en av fabrikerna. Den visade sig producera kläder till europeiska märken. Då jag började i fabriken var det 600 anställda. På grund av konflikter mellan manliga anställda och kvinnliga arbetsledare är det nu mest kvinnlig arbetskraft som föredras i fabrikerna.

Från och med nu kommer jag att berätta min historia om hur det var att arbeta på en fabrik i Gurgaon.

Vägen till Delhi

Jag och min man, Rakesh Kumar, brukade jobba som skräddare och sy kläder för folket i vår landsby. Det gjorde vi från ett litet företag som vi hyrde i Kanpur. 2005 beslutade myndigheterna i Uttar Pradesh att göra vägen bredare på just den sidan som vi hade vårt lilla företag.

Så ägaren bad oss att flytta så snabbt som möjligt, eftersom han var tvungen att ge tomten till regeringen. Eftersom vi inte ägde butiken fick vi ingen kompensation, även om vi hade förlorat vårt levebröd.

Mina ägodelar

Jag har varit textilarbetare i några år nu. Det är ett svårt och tungt yrke. Vi måste jobba många timmar var dag och tjänar väldigt lite. Våra chefer pressar oss för att nå våra produktionsmål och skriker på oss och skäller ut oss om vi inte gör det. Jag har producerat kläder för många kända märken.

De flesta av byggnaderna där jag bor ägs av en handfull människor. Husägaren kräver att vi och de andra hyresgästerna ska köpa matvaror i butiken som han eller hans släktingar äger. Där är priserna alltid mycket högre än vad de är på marknadsplatsen.

Jag heter Anju

Jag är Anju, är 34 år och kommer från Kanpur i Uttar Pradesh. Jag jobbar som textilarbetare i Delhi, där jag bor med min man och mina fyra barn. De tre äldsta är flickor: Seeta är 15 år, Renu är 14 och Ramesh är 12 år. Den yngste är en pojke på 8 år. Han heter Anil.

Stället där jag bor nu heter Kapas Hera. Det är i utkanten av Delhi. Här bor två miljoner migrantarbetare. Vi bor trångt. Hela familjen på sex personer delar ett litet rum. För fyra år sedan ökade hyran från 800 rupier (116 kr) till 1200 rupier (174 kr).