Sömmerskebloggen

Tankar om framtiden

Vad tänker jag om framtiden? Var kommer jag att bo?

 Jag kommer att fortsätta som textilarbetare, men de låga lönerna är ett stort problem. Om jag hade tjänat runt 10 000 rupier hade jag kunnat leva med mina barn i Delhi. Vi hade inte haft mycket att spendera, men åtminstone haft en viss levnadsstandard.

Jag önskar att barnen skulle få en bra utbildning så att de kan få bra jobb och leva goda liv. Jag skulle kunna önska att jag hade ett eget litet hus, men vet att det är omöjligt givet vår situation.

Jag önskar att vi i vart fall hade flyttat till ett lite bättre och lite mer hygieniskt ställe än Kapas Hera.

 

Foto: Florian Lang

 

Min dotter arbetar på en stormarknad

Min äldsta flicka, Seeta på 15 år har börjat arbeta på en stormarknad i Delhi samtidigt som hon fortsätter att gå i 11 klass. Hon måste jobba eftersom vår situation håller på att försämras. Hon började förra veckan och blir nu upplärd i det nya jobbet.

Hon får inte betalt för de två första månaderna, utan först efter att upplärningen är fullförd.

Kan situationen bli bättre?

Jag tror att arbetsförhållandena kan bli bättre om det blir fackföreningar i fabrikerna och om myndigheterna ser till att lagarna följs. Ledningen kommer alltid låta som om de förbättrar situationen i fabriken för att tillfredsställa klädkedjorna och dem som utför kontroller så att de kan visa fram goda rapporter. Klädkedjorna måste vara mer ärliga och se till att deras etiska riktlinjer följs på fabriken.

Jag tycker att det är fabriksledningen som måste ta ansvar för de dåliga arbetsförhållandena i fabriken. Men jag menar också att klädkedjorna och märkesvarorna har lika stort ansvar när arbetarna blir utnyttjade och i perioder tvungna att arbeta med stor produktionspress. Och regeringen är ansvarig för att lagarna inte verkställs.

Många timmars arbete

Hos min förra arbetsgivare, en annan underleverantör, CCCC, jobbade jag nio timmar om dagen. Under den vecka som jag jobbade för honom gjorde jag 2500 klädesplagg, eller rättare sagt, jag sydde en liten del på alla dessa plaggen. Vi skulle få 1,5 rupier (22 öre) per styck, men han har ännu inte betalat oss för jobbet. Föreståndaren på fabriken som hade gett oss uppdraget att sy kläderna lovade att betala oss för en vecka sedan. Jag har ännu inte fått någon lön.

Jag brukade arbeta mellan 11 och 12 timmar om dagen då jag jobbade i fabriken där jag var organiserad (ref blogg 3). Då hade jag fast lön. I fabriken brukade jag få övertidsbetalning på 19 rupier (knappt 3 kr) per timme, även om jag hade rätt till 38,5 rupier (5,50 kr) per timme.

Min man

Han jobbar med att stryka kläder i en textilfabrik. Han tycker om att arbeta på ackord, eftersom ackordsystemet ger honom frihet. Han arbetar 15-20 dagar i månaden och går inte regelbundet till arbete. Även om han arbetar mindre än jag gör så tjänar han mer. Men han använder hälften av lönen i vinbutiken och på cigaretter och gutka (en sorts tuggtobak av betelnötter, tobak och lime).

Det enda ansvar som han påtar sig är att betala för hyran och lite för matinköpen, kanske 1500-1750 rupier (ca 220-250 kr). Resten av pengarna använder han på sig själv. Det gör att jag måste arbeta extra timmar för att tjäna mer och för att i vart fall inte mina barn ska svälta.

Min dotters dröm

Min äldsta dotter går nu i elfte klass, i en skola där hon inte behöver komma till klassrummet varje dag, men där hon kan gå och ta examen. Hon har precis fyllt 15 år. Nu tänker jag att jag ska skicka ut henne för att arbeta.

Jag kommer aldrig tillåta henne att arbeta i textilindustrin. Jag har varit utsatt för tillräcklig trakassering på jobb där och vill inte att mitt barn också skall bli offer för det. Nu säger hon att hon har en dröm. Hon vill ta en datakurs.

Jag måste tänka på det. Datakurser är så dyra och jag anar inte hur jag skall klara att spara pengar till det. Min man tycker inte om flickorna, så han bryr sig inte om de går i skola eller inte.

 

Foto: Taslima Akter, två textilarbetare.

Min familj

Då jag var yngre ville jag gifta mig och få en god familj och bli en god husmor. Jag tänkte att jag skulle få två barn. Men efter det att jag gifte mig var jag tvungen att föda fram fyra barn.

Min man och hans familj ville ha en pojke. För var gång som jag födde en flicka var de så spända på att få en pojk. Min svärfar var alkoholist och tog ofta med sig sina fulla vänner hem. Så samtidigt som jag blev trakasserad av min man för att jag bara fick flickor blev jag också plågat av hans far och vänner.

Jag var trött på livet. Och samtidigt började min man att dricka och se efter andra kvinnor. Och han började att slå mig varje kväll eftersom jag bara hade fött honom flickor. ”De är en börda för familjen” sa han om flickorna.

Pengarna räcker inte till

Vi har runt 8000 rupier (ca 1165 kr) i månaden att leva på. Några månader lite mer, andra månader lite mindre beroende på hur många dagar min man jobbar.

Ja, vi har ca 8000 rupier att spendera, men vi kan inte använda alla dessa pengar där de behövs eftersom min man röker och dricker. Det saknas alltid pengar i familjen. Vi köper de billigaste grönsakerna från marknaden.

Några gånger orkar mina barn inte äta samma slags billiga grönsaker till varje måltid och jag måste hota dem att äta.

Vad använder jag våra pengar på?

Sy på spets

Jag började på ett nytt jobb, för en underleverantör, AAAAA, ett bolag som får kontrakt från fabrikerna och som anställer egna skräddare och arbetare. Bolaget låg fem kilometer hemifrån.

På den nya arbetsplatsen var jag en av dem som sydde damtoppar. Jag hjälpte till med att sy fast spets på toppen. Det var två spetsar som skulle fästas. Den till höger skulle vara 25 cm lång och den till vänster skulle vara 15. För att fästa spetsarna var jag tvungen att använda en symaskin med två nålar och varje topp tog fem minuter att få klar.

Att vara organiserad

Efter att fackföreningen börjat arbeta öppet i fabriken i Gurgaon började återgäldningen från ledningen. Först började de med att ersätta fast anställa med kontraktsarbetare. Arbetsledarna började med att trakassera de anställda för att de inte nådde upp till de ouppnåeliga målen.

Ledningen stoppade dricksvattnet till de anställda. Till och med vattnet på toaletten stoppades. De började skicka bråkmakare för att plåga oss och hota de som gick med i fackföreningen.

En eftermiddag då vi lämnade fabriken efter jobbet, blev vår fackföreningsledare nedslagen av bråkmakarna. Målet var uppenbart: att stoppa fackföreningsaktiviteten och hota oss alla. Från och med då insåg jag styrkan av att vi var samlade och jag blev väldigt aktiv i fackföreningen.